En byggnad med kulturhistoriskt värde
Umeå centralstation är belägen i centrala Umeå och bidrar tillsammans med Umeås andra stora nav för resande, Umeå Östra resecentrum, till ett hållbart resande i en växande region.
Stationshuset uppfördes under åren 1895–1896 och byggnaden är idag byggnadsminnesförklarad. Arkitekturen är typisk för tiden men till skillnad från samtida stationsbyggnader uppfördes staionen med en fasad av tegel.
Under senare år har byggnaden restaurerats varsamt i samråd med byggnadsantikvariska experter för att återställa så mycket som möjligt av dess ursprungliga karaktär.
INAB äger stationsfastigheten och ansvarar för den dagliga driften av stationen. Trafikverket ansvarar för underhåll av spår och perronger.
Information för resenärer finns samlad på dinstation.se Länk till annan webbplats..
I korthet
Byggår
1896
Byggnadsminnesförklarad
2001
Under andra hälften av 1800-talet byggdes det svenska järnvägsnätet ut i stor omfattning. Umeå blev den sista av landets residensstäder att kopplas ihop med det svenska stambanenätet. Stationshuset är ritat av dåvarande chefsarkitekt Folke Zettervall, som ritade järnvägsstationer under 40 år. Arkitekturen har med sin monumentala framtoning likheter med rådhuset, som står som motpol i andra änden av Rådhusesplanaden.
Stationens exteriör är relativt oförändrad sedan uppförandet. Interiören har däremot genomgått många förvandlingar under åren. I samband med renoveringar under senare år har många av de interiöra förändringarna återställts till sin ursprungliga karaktär.
Byggnaden är idag en av ett åttiotal byggnadsminnen i Västerbotten. Stationen anses ha ett betydande kuturhistoriskt värde för Umeås stadsbild och berättar om järnvägens betydelse i det Umeå som växte fram efter stadsbranden 1888. Att stationen än idag används för sitt ursprungliga syfte förstärker det kulturhistoriska värdet.
Att byggnaden är byggnadsminnesförklarad innebär att vård- och underhållsarbeten som berör skyddade delar ska planeras och utföras i samråd med Länsstyrelsen och göras på ett sådant sätt att det kulturhistoriska värdet inte minskar.